I mitten av 1800-taler hade britterna börjat väva segel i bomull istället för lin och hampa. Jonsered var vid denna tid störst i Sverige på segel i jute och hampa. För att möta den brittiska konkurrensen startade Jonsereds fabriker ett bomullsspinneri som kunde förse väveriet med bomullsgarn. Förutom segelduk i bomull användes garnet till vävda drivremmar i bomull till maskiner, väv till bomullssäckar, markisväv men även till bruksföremål som lakan och handdukar. Man sålde även bomullsgarn av olika kvaliteter till andra väverier samt snören och mattvarp i bomull.
Järnvägens tillkomst underlättade transporten av råvaror till fabriken. Tidigare hade dessa transporterats skett via Säveån på en pråm som drogs av män. Sista biten hade transporten gått med häst och vagn.
Det mest utmärkande för arbetet i bomullsspinneriet var dammet som låg som en hinna på alla föremål i spinneriets alla avdelningar. Regelbunden städning var viktig för att minska risken för att dammet antändes av gnistor från maskinerna. Dammet gick ner i lungorna och orsakade bomullslunga, byssinos, som gav astmaliknande besvär men som även kunde ge bestående lungskador. Lungskadorna medförde också att man lättare fick tuberkulos.
En av de första stegen i framställningen av bomullsgarn var kardningen då bomullen matades in mellan roterande piggförsedda valsar. Fingerskador var vanliga om man inte var försiktig. Även övriga maskiner krävde uppmärksamhet. Det gällde att se upp för alla drivremmar vid maskinerna för att inte dras upp mot transmissionsaxeln.
Fäll- och kardmaskinerna sköttes av män och pojkar i övre tonåren. Övriga maskiner i spinneriet, inte bara spinnstolarna, sköttes av kvinnor som såg till att produktionen flöt på fram till det färdiga garnet. Barn från 12 års ålder var hjälpredor – de flyttade kannor med kardband och såg till att det fanns tomma bobiner vid de olika stationerna i spinningsprocessen.
Under 1900-talet ökade mekaniseringen av de olika stegen, vilket minskade behovet av barn i produktionen. Arbetsmiljön förbättrades också successivt genom luftsug och introduktion av elektriska motorer på maskinerna med skyddsanordningar.
Bomullsspinneriet tillverkades av tegel från det egna tegelbruket som också låg på fabriksholmen. Det har gjutna ankarslut i kryssform, tillverkade på fabrikens gjuteri. Spinneriet bestod ursprungligen av två våningar. Till skillnad från väverier med dess tunga maskiner, kunde spinnerier byggas i flera våningar där de första förberedande stegen fanns längst ner i byggnaden och spinnstolarna med alla dess spindlar högre upp i huset.
När spinneriet stod färdigt fick det ett eget vattenhjul på 115 hk. Från detta gick en lodrät stång som via kugghjul överförde kraften till transmissionsaxlar som snabbt roterade uppe vid innetaket i fabrikslokalerna. Från axlarna gick drivremmar ner till varje maskin. Ljus kom från gaslampor i taket. När kraftverket var klart 1903 utnyttjades elkraft för att driva transmissionsaxlarna liksom belysningen. Så småningom fick varje maskin egen motor och de farliga drivremmarna försvann.
1930 brann den översta våningen på bomullsspinneriet och den översta våningen med dess rosa putsväggar har byggts efter det.
1949 stod ett nytt mycket modernt bomullsspinneri klart vid samhällets idrottsplats. Linnespinneriet flyttades då till det gamla bomullsspinneriet och linnespinneriets tidigare lokaler kunde istället användas till den snabbt växande mekaniska verkstaden. När textiltillverkningen lades ner på Jonsereds fabriker under 1960-talet återanvändes denna byggnad till kontorslokaler istället för det rivna kontorshuset som tidigare låg mitt emot bomullsspinneriet.
