Naturligt lingarn är gråbrunt och ganska strävt. Före industrialismen blektes därför linnegarnet först med hjälp av kokande vatten och asklut. Blekningen avslutades sedan genom att garnet fick hänga ute flera veckor i vårsolen. För att få linnetyg så vitt som möjligt fortsatte man blekningen genom att man bredde ut den färdiga väven indränkt i lut på stora fält där solen blekte veckovis.
Denna process tog mycket lång tid och blev opraktisk när spinning och vävning mekaniserats och stora kvantiteter kunde produceras. I slutet av 1700-talet började man därför med kemisk blekning av lingarn med hjälp av klorgas och lut som gick betydligt snabbare.
Redan från början anlades ett blekeri i Jonsered för att behandla lin- och hampgarnet. Blekningen gjorde inte bara garnet ljusare, det gjorde garnet mjukare och lättare att väva med. I Jonsered tillverkades förhållandevis grovt lingarn genom torrspinning. I första hand användes garnet i fabrikens eget väveri men garnet såldes även vidare till andra väverier och till hemväverskor.
Hur mycket av färdig linneväv som blektes i Jonsered är oklart men bilden nedan visar att även blekning på fält tillämpades. Sannolikt rör det sig av blekning av finare linnetyg som skulle vara vitt när det såldes.
Läs mer om arbetet på med att bleka garn i lakhuset här
Lakhuset var arbetsplatsen där garnet blektes. Det var ett tungt arbete i vattenångor och kemikalier. Klicka på bilden för att läsa mer.
I dukrummet synades alla vävar som sedan slutbehandlades genom att manglas. Klicka på bilden för att läsa mer.
På garngården hängdes det blekta garnet på tork för ytterligare blekning. Här låg också ett stickspår för fabrikens järnvågstransporter. Klicka på bilden för att läsa mer.
