När Jonsereds Fabriker beslöt att bygga en jutefabrik, fick man lägga den vid sidan av det tidigare fabrikskomplexet. Det innebar att det inte gick att utnyttja den vattenkraft som fabriken förlitat sig på under alla år. Istället installerades en ångmaskin på 200 hk. Gasklockan som försåg övriga fabriksavdelningar med ljus, kunde inte heller användas, dess kapacitet räckte inte till ytterligare en fabrik. Därför installerades även en mindre ångmaskin som via en generator alstrade likström som användes till belysningen i jutefabriken. Den klarade av att leverera ström till 300 lampor som dessutom gav starkare ljus än gaslamporna.
Ångmaskinens stora drivhjul som var kopplat till transmissionssystemet, var inbyggt för att minska risken för olyckor. Men inne i fabriken löpte remmarna från taket ner till maskinerna som vanligt med samma risk för skador som tidigare.
Ångmaskiner var annars det som låg bakom den enorma expansionen av textilindustrin i Storbritannien. I industrialismens barndom hade fabrikerna utnyttjat vattenkraft precis som i Jonsered. Med ångmaskiner kunde fabrikerna läggas i redan existerande städer med fungerande transportvägar för både råvaror, kol och de färdiga produkterna.
För Jonsereds del innebar ångmaskinen att större mängder kol behövde köpas in. Kol användes redan i gasverket och den gamla ångpannecentralen. Kolen som importerades kom med järnvägen och lagrades intill ångmaskinhuset.
Det krävdes mer muskelkraft att driva ångmaskinen än vattenhjulen. Elden under ångpannan måste hela tiden matas med kol så att vattnet hölls kokande och ånga bildades så länge arbetet på jutefabriken var igång. Och eftersom det tog ett tag att värma upp vattnet till kokpunkten, var eldaren tvungen att starta sitt arbete långt före övriga på fabriken så att ångmaskinen kunde börja köras när arbetet började på jutefabriken.
Se hur en ångmaskin kan driva ett väveri i denna video
Drygt 15 år efter ångmaskinens installerande stod fabrikens el-kraftverk klart, vilket innebar att ångmaskinen blev överflödig. När ångmaskinen monterats ner fortsatte byggnaden att fungera som ångcentral, inte bara för jutefabriken utan för hela det gamla fabriksområdet. Den ångcentral som tidigare legat i anslutning till lakhuset revs. Ångcentralens uppgift var att förånga vatten som sedan kunde ledas via rör till de olika textilavdelningarna. Det var viktigt att luften i spinneriet och väveriet höll en viss temperatur (helst runt 25 grader) för att trådarna inte skulle brista lika lätt vid spinning och vävning.
Även pannan i ångcentralen eldades med kol. Arbetarna som skötte eldningen fick liksom tidigare börja sin arbetsdag tidigt så att värmen och ångan kunde släppas på när fabriksarbetet startade på morgonen. Under kriget eldades pannorna med ved. De sista åren innan fabriken lades ner, användes olja som bränsle.
Någon form av belysning behövdes i de mörka fabrikslokalerna, Gasverket möjliggjorde användande av gaslampor.
