Den industriella revolutionen innebar att spinning och vävning kunde utföras med hjälp av maskiner. Jonsereds Fabriker var bland de första i Sverige som använde sig av denna nya teknik. Stora vattenhjul drev maskinerna via transmissionsstänger och remmar. Fabrikslokalerna lystes upp av gasljus – ytterligare en nymodighet. Och Gibson såg till att stambanan mellan Göteborg och Stockholm byggdes via Jonsered så att transportproblemet löstes. När vattenkraften inte längre räckte till för att driva alla delar av fabriken, installerades en ångmaskin. Den första elektriciteten på Jonsereds Fabriker alstrades också med hjälp av ångkraft. Och i slutet av 1800-talet byggdes ett vattendrivet elektriskt kraftverk i Jonsered som säkrade tillgången på energi för fabriken.
Den nya tekniken innebar också nya villkor för de arbetare som hela dagarna skulle stå vid en maskin som styrde arbetstakten. Det var främst kvinnor som användes vid maskinerna – de utgjorde 60% av arbetsstyrkan på fabriken under hela 1800-talet. Männen hade de tyngsta jobben på textilavdelningarna. Yrkesarbetarna på verkstaden och de som skötte underhåll av maskiner och fabrik var alla män.
Arbetsmiljön var dålig. Bullernivån var hög, speciellt i väveriet. I fabrikslokalerna var luften full av textildamm som skadade lungorna. Det gällde att inte fastna i maskinernas drivremmar eller klämma fingrarna mellan roterande trummor på maskinerna. Arbetsdagen var lång den första tiden – från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen med två timmars rast. 1871 sänktes arbetstiden till 12 timmar om dagen sex dagar i veckan. I slutet av 1800-talet var arbetsveckan 58 timmar och 8-timmars dag infördes omkring 1920.
En femtedel av arbetsstyrkan på 1800-talet var barn som oftast började på fabriken när de var tolv år. Familjerna var stora och barnens lön behövdes. Arbetstiden för barnen var de första 50 åren var lika lång som för de vuxna. Först 1881 lagstiftades att barn under 14 år bara fick arbeta 6 timmar om dagen och de mellan 14 till 18 år 10 timmar. De mindre barnen stod inte vid maskiner utan forslade material till och från maskinerna. Vid 15 års ålder ansågs man oftast stor nog för att sköta en maskin.
Gibson och Keiller köpte Jonsereds säteri för att kunna utnyttja vattenkraften i Säveåns forsar. Utloppet från Aspen dämdes upp och det som kallas för Keillers kanal grävdes fram till fabrikens vattenhjul.
All ny mekanik innebar en brandrisk och byggnaderna behövde vara i sten eller tegel. Med ett eget Tegelbruk kunde leran utefter Säveån utnyttjas. Brandkåren behövdes för brandrisken. Och alla maskiner krävde smörjoljor som förvarades i Oljeboden..
Långa arbetsdagar medförde behov av konstgjord belysning via gaslampor där gasen skapades i ett gasverk. Och jutefabrikens läge en bit från kanalen innebar att en ångmaskin fick installeras. Textilproduktionen krävde även värme och fukt som den fick via panncentralen.
I slutet av 1800-talet behövde Jonsereds Fabriker tillgång till mer energi. Man beslöt då att satsa på den nya energiformen elektricitet. Då behövdes en ny kanal och ett kraftverk.
