Gibson och Keiller hade i början av 1830-talet ett segelväveri i Majorna, men produktionen där kunde inte utvidgas eftersom det saknades möjlighet att mekanisera efter brittisk förebild. När de fick möjlighet att köpa Jonsereds säteri kunde Säveåns vatten användas till att driva de vattenhjul som behövdes till maskinerna. När väveriet startade sin produktion 1835 var det bara spinneriet som var mekaniserat. De första åren fortsatte vävningen i huvudsak i handvävstolar pga britternas exportförbud på mekaniska vävstolar. Lösningen för fabriken blev att tillverka vävstolar på det gjuteri och den mekaniska verkstad, som byggts för att få fram nödvändiga gjutjärnsdelar vid fabriksbygget.
Genom de mekaniska vävstolarna kunde produktionen av segel i linne och hampa öka snabbt och Jonsereds Fabriker blev under 1800-talet den helt dominerande segeltillverkaren i Sverige. Segel från Jonsered gick även på export. I mitten av 1800-talet startade även tillverkning av brandslang i lin som vävdes i dubbelväv på speciella vävstolar. De smidiga brandslangarna i lin ersatte snabbt de tidigare tunga läderslangarna.
För att kunna konkurrera med britterna med de billigare bomullsseglen, byggdes ett bomullsspinneri och segelduk i bomull vävdes i samma lokaler som linet fram till 1912, då ett separat bomullsväveri byggdes. Lin användes även till presenningar, en av fabrikens stora produkter på 1900-talet.
Bomull användes till att väva drivremmar till maskiner samt till bomullssäckar för transport av livsmedel av olika slag. Det tillverkades även lakan och handdukar i bomull på väveriet. I mitten av 1900-talet prövade man även att väva med olika konstfiber (rayon) men trots detta gjorde utländsk konkurrens att väveriet blev olönsamt och lades ner på 1960-talet. Endast brandslangstillverkningen, som då använde sig av konstfiber, fanns kvar av textilproduktionen när Jonsereds fabriker lades ner 1979.
Det var främst manliga vävare, som följt med från Majorna, som vävde för hand de första åren. Men när vävningen successivt mekaniserades var det kvinnor som stod vid maskinerna. De skulle stanna maskinen när trådarna i varp eller inslag gick av och se till att skytteln löpte utan att trassla till väven. En skicklig väverska kunde väva utan längre stopp och de fick betalt per stycke färdigt tyg. Till sin hjälp hade de på 1800-talet barn som såg till att det alltid fanns spolar med garn att väva med. På 1900-taler hade vävstolarna förbättrats så att barnen inte längre behövdes som hjälpredor. I gengäld fick varje väverska sköta allt fler maskiner.
Väverskornas lön var högre än lönen på spinneriet och på Jonsereds fabriker fanns under hela fabrikens historia en grupp väverskor som var ogifta och självförsörjande livet igenom. En god väverska värderades högt av fabriksledningen även om lönen var lägre än männens.
Ljudnivån i väveriet var mycket hög. Det gällde att inte fastna i remmarna som drev maskinerna eller komma i vägen för skytteln som kastades med hög hastighet fram och tillbaka i väven. Luften hölls varm och fuktig för att trådarna inte skulle gå av under vävningen. Luften var full av damm som skadade lungorna. Och tuberkulos var vanligt bland väverskorna och luften på väveriet underlättade smittan. Under 1900-talet installerades luftsug som förbättrade arbetsmiljön något.
Se hur en remdriven vävstol fungerade omkring 1900 här.
Det ursprungliga väveriet delade lokal med spinneriet. Det byggdes i tegel eftersom brandrisken var stor pga kombinationen textildamm och mekaniska maskindelar som kunde gå varma och slå gnistor om de inte hela tiden smörjdes. Teglet hade tillverkats på fabrikens egna tegelbruk. 1835 bestod fabriken av sju långsmala envåningshus med sågtandstak med fönster mot norr. Denna typ av byggnad var typisk för de mekaniska väverierna i Storbritannien vid denna tid men något nytt i Sverige. Golvet var av sten för att kunna stå emot vibrationerna från de tunga mekaniska vävstolarna. Det var också maskinernas tyngd som gjorde att väverier byggdes i en våning till skillnad från mekaniska spinnerier som vanligtvis bestod av flervåningshus.
Ljusinsläppet via taket kunde dagtid bidra med visst ljus. Men när väveriet startade sin verksamhet 1835 var arbetstiden 15 timmar om dagen och ytterligare ljuskällor behövdes. Dessa kom via gaslampor där gasen producerades i fabrikens eget gasverk. När elkraftverket var klart 1903 byttes gaslamporna mot elektrisk belysning.
Det kombinerade lin- och bomullsväveriet gick bra på 1800-talet. Den tidigare öppna gården mellan bomullsspinneriet och väveriet byggdes igen med nya längor med sågtandstak. 1912 byggdes ett nytt bomullsväveri i anslutning till själva samhället men linneväveriet låg kvar i stort sett på samma ställe det legat sedan starten. Men väveriet ökade sin yta genom det försågs med en andra våning.
Linnespinneriet var den del av fabriken som var helt mekaniserad när fabriken startade 1835. Klicka på bilden för att läsa mer.
Linet kom till Jonsered i stora balar som packades upp i Häcklan. Därifrån gick linet vidare till häckling. Klicka på bilden för att läsa mer.
