Före brandbilarnas tid var det viktigt att ha fungerande brandutrustning på plats för att snabbt kunna starta eldbekämpningen. Textilfabriker var kända för bränder – de flesta har brunnit någon gång under 1800-talet. Jonsereds fabriker klarade sig i 70 år innan någon större brand inträffade. Men vid brandkårens första stora test – när linnespinneriet brann 29 februari 1904 – gick det inte så bra. Fem handsprutor fanns tillgängliga och dessa var snabbt på plats och branden kunde börja bekämpas. Men ångsprutan fungerade inte, utan det var först när en ångspruta och brandmän från Göteborg anlänt med tåget, som elden kunde begränsas.
Häckleriet, linnespinneriet och mekaniska verkstaden eldhärjades så svårt att de flesta maskiner förstördes, men ingen människa skadades utan alla arbetare hann ut trots att produktionen var i full gång. Tack vare en tjock brandmur och intensivt släckningsarbete kunde linneväveriet räddas. Man lyckades också förhindra att elden spred sig till det intilliggande bomullsspinneriet. Och man räddade även den del av fabriken där en av Jonsereds mest kända varor tillverkades – brandslangar.
Naturligtvis medförde branden stora problem. Flera hundra arbetare blev plötsligt arbetslösa. Men männen användes i röjningen och återuppbyggnaden av de olika avdelningarna. De flesta kvinnliga arbeterskorna omplacerades till andra avdelningar. Och spinneriet och verkstaden fick en viss modernisering när lokalerna reparerades.
Men trots att väveriet var oskadat, så uppstod problem även där eftersom produktionen av lingarn stod still. Bomullsspinneriet kunde dock förse väveriet med garn, så väveriet kunde fortsätta i mindre skala. Väveriet hade också ett eget vattenhjul och berördes inte av skadorna på spinneriets transmissionsaxlar.
Pga brandrisk byggdes textilfabriker i sten. Fabrikens tegelbruk kunde tillverka tegel både till fabriksbyggnaderna och kyrkan, skolan och bostäder i samhället. Klicka på bilden för att läsa mer.
