Gibson och Keiller hade ett segelväveri i Majorna, men flyttade detta till Jonsered för att kunna utnyttja Säveåns vattenkraft till ett mekaniskt väveri i Jonsered. För att bli självförsörjande vad gäller garn, anlades även ett mekaniskt spinneri. Fabrikslokalerna uppfördes i den byggnadsstil som blivit dominerande för fabriksväverier i Storbritannien – envånings tegelbyggnader med sågtandstak med fönster åt norr. Tegel var billigt och brandsäkrare än trä. Och lera att göra tegel av finns gott om i Säveåns dalgång. Genom att bygga ett eget tegelbruk blev man självförsörjande vad gäller detta byggnadsmaterial som kunde användas både till fabriksbyggnader och till andra byggnader i samhället i den takt detta byggdes ut – kyrkan, skolan, bostadshus.
Leran från åbrinken blandades med vatten samt sand som man hämtade från sandtaget bakom Korpås 100 meter från ån. Blandningen trycktes ut i träformar, torkades och brändes i en speciell ugn i flera dagar i en temperatur över 1000 grader för att få hållfast rött tegel. Då det var svårt att hålla exakt temperatur, kunde temperaturen bli högre och teglet mörkare vilket gav tegelhusen i Jonsered en färg som skiftade i olika nyanser av rött.
Det var ett tungt och smutsigt arbete att vara tegelslagare. Arbetsplatsen var hal och våt. Leran grävdes fram för hand med järnskodda spadar i en grop på motsatta sidan av Säveån. Först skulle matjorden grävas bort innan den styva leran kunde lastas på vagnarna. Det var ett utomhusarbete som pågick så länge det var frostfritt, oavsett väder. Leran skulle sedan blandas med sand. Sanden hade också transporterats till tegelbruket från andra sidan ån.
För att få en jämn massa användes på 1800-talet en slags kvarn som blandade lera, sand och vatten till rätt konsistens. Därefter skulle formen fyllas med massan och tömmas innan nästa sten formades. De formade lerstenarna skulle flyttas in under tak för torkning. Bränningen var också arbetsintensiv. Ugnen skulle eldas med ved till lämplig temperatur. Tegelbrännaren måste ha uppsikt över ugnen och släcka ner i rätt tid – det var flera dagars arbete att bränna.
Jonsereds egen diktare, Viktor Andersson, har i en tidningsartikel berättat om sin farfar Anders Olsson som var tegelslagare och som har slagit en stor del av det tegel som användes vid bygget av kyrkan och de första bostadshusen i samhället.
”Till fabriken hörde på den tiden ett tegelbruk. Olsson och två män som var hans raka motsats – de var nämligen drömmare: luffare -jobbade om vintern med att framställa handslaget tegel. När sommaren närmade sig bröt sig Olssons båda kompisar ur vardagsslitet och gick på luffen. Nu var jobbet styvt och det var omöjligt att få någon som ville åta sig att biträda Olsson. Då fick han besök av kassören, som undrade om han (Olsson) ville åta sig jobbet för alla tre mot tredubbel betalning. Lönen var inte stor så Olsson accepterade.
Gubben gick upp med solen, berättar Viktor Andersson, och höll på så länge han kunde för ljusets skull på kvällen. Höll på en hel sommar. När han omsider gick upp på kontoret för att kvittera ut lönen blev han utskrattad… Det var ingen som kunde minnas att han blivit lovad en extradusör.” (Ny Tid 1959)
Bränder på textilfabriker var vanligt. Jonsered var inte något undantag. Brandkåren var viktig för att snabbt kunna påbörja släckningsarbetet. Klicka på bilden för att läsa mer.
