Under den tidiga industrialiseringen i Storbritannien var det vattenkraft som användes till maskinerna på textilfabrikerna, innan ångmaskiner kunde utnyttjas för att driva maskinparken. Och när Gibson och Keiller köpte Jonsereds säteri 1833 var det för att kunna utnyttja vattnet från Aspen till Säveån som drivkraft för ett mekaniskt spinneri och väveri. De hade redan ett väveri i Majorna, men där fanns inte någon kraftkälla utan man var tvungen att använda handvävstolar. Keiller hade byggt ett mindre mekaniskt spinneri i slussen vid Drottningtorget, men där fanns inte tillräckligt med vattenkraft för ett större spinneri.
Dessutom behövdes en kanal anläggas de drygt 600 meterna från dämmet till fabriken nedströms. Det fanns mångårig kunskap om att gräva kanaler i stora delar av Europa, där de fungerade som transportleder för den framväxande industrin. Och i Sverige hade Göta kanal precis färdigställts.
Det var Keiller som ledde arbetet med att bygga kanalen. Kanalbygget var ett styvt jobb som krävde många mäns arbete. Det fanns inte några maskiner, utan det som gällde var grävning med järnskodda träspadar och bortforsling av jord och lera med hjälp av träskottkärror. Och schaktmassorna från kanalens fåra användes för att bygga vallar utefter kanalen.
När banken mitt i kanalens fåra byggts, öppnades porten i dämmet. Vattnets forsande förde med sig sand, slam och lera. Detta blev sedan fyllnad i kanalbottnen innanför den byggda banken. Porten slöts, och nu använde man sig av oxar för tilltrampning av fyllnadsmassorna. Proceduren upprepades några gånger innan man beklädde bottnen och sidorna med sten.
Kanalens inflöde låg högre än Säveån redan vid utloppet från Aspen. Och medan Säveån via forsar sänkte sig ytterligare, låg kanalen på samma nivå som Aspen ända fram till fabriken. Det innebar att kanalen kom att ligga i nivå med sågtandstaken på fabriksbyggnaderna medan fabriken i sin helhet låg nedanför denna uppbyggda vall. På så sätt skapades fallhöjd in till vattenhjulen.
När kanalen grävdes fick man stora schaktmassor med sten, sand och jord och dessa kunde man använda till att bygga upp vallen. Och för att komma förbi bergsknallen alldeles innan fabriken var man tvungen att spränga delar av berget. Stenmassorna användes sedan till att resa yttermurar på fabriken som samtidigt höll på att byggas. Vattenmassorna leddes in i vattenhjulen genom mindre kanaler och rann sedan vidare i en tunnel under fabriken och ut i Säveån igen. Själva kanalen slutade med en spets varifrån det gick ett mindre avflöde.
Exakt hur många män som behövdes för kanalbygget är inte känt, men i kassaboken för Jonsereds säteri 1833 finns utgiftsposter på flera tusen riksdaler för löner till dem som utförde det hårda arbetet: grävare, stenhuggare, bergsprängare, smeder, snickare och murare. Det okvalificerade, tyngsta arbetet utfördes sannolikt av daglönare från den omgivande landsbygden, medan yrkesarbetarna anställdes på kontrakt. Även forbönder från omgivande gårdar finns med på lönelistor från fabrikens tidiga historia.
I 70 år drevs fabriken av stora vattenhjul som fick sitt vatten från den grävda kanalen. Klicka på bilden för att läsa mer om vattenhjulen.
